Rapport: Soci­al­för­säk­ringen har urhol­kats

Rapporten är gjort av Ruth Mannelqvist, professor i rätts­ve­ten­skap vid juri­diska insti­tu­tionen hos Umeå univer­sitet och Sara Sten­dahl, professor i offentlig rätt vid juri­diska insti­tu­tionen hos Göte­borgs univer­sitet.

Den visar på att svenska soci­al­för­säk­rings­mo­dellen inte längre uppfyller grund­läg­gande krav på social trygghet:

– De förmåner vi under­söker ger varken ett gott skydd mot inkomst­bort­fall, eller fungerar som ett stabilt trygg­hets­sy­stem för särskilt utsatta grupper, säger Ruth Mannelqvist.

Ett exempel är bostads­bi­draget:

–Bostads­bi­draget präglas av svår­be­grip­liga regler med hög risk för åter­krav. Samti­digt har ambi­tions­nivån sjunkit över tid och förmånen har för många blivit del av det yttersta sociala skydds­nätet. Detta var inte avsikten med bidraget och det rimmar illa med soci­al­för­säk­ringens över­gri­pande målsätt­ning att säkra social trygghet, säger Sara Sten­dahl.

I rapporten skriver Mannelqvist och Sten­dahl att:

Soci­al­för­säk­ringen är en central del av den svenska välfärdsmo­dellen, med ett över­gri­pande syfte att till­go­dose social trygghet genom ekono­miska förmåner. Det innebär att samhället genom soci­al­för­säk­ringen garan­terar alla mer än ett grund­läg­gande skyddsnät. Mycket talar emel­lertid för att så inte alltid är fallet.

[…]

Gransk­ningen visar att inkomst­bort­falls­prin­cipen inom sjuk­pen­ning och sjuker­sätt­ning har kommit att urholkas över tid genom bland annat den rätts­liga konstruk­tionen av inkomst­be­greppen. Vidare påverkar både konstruk­tion och tillämp­ning av de rätts­liga rekvi­siten sjukdom och arbets­för­måga möjlig­he­terna att erhålla ersätt­ning. Förvänt­ningar på objek­tiva och mätbara tolk­ningar av begreppen har till­sam­mans med den rätts­liga regle­ringens detalj­ri­kedom och komplex­itet trängt undan indi­vi­du­ella bedöm­ningar i enskilda fall. Försäk­ringens kost­nader, till­sam­mans med den enskildes ansvar och krav på ökad flex­i­bi­litet, har fått före­träde framför den enskildes ekono­miska trygghet.

Slut­sat­serna är att:

• Trots att inget poli­tiskt parti argu­men­terar för en nedmon­te­ring av soci­al­för­säk­ringen har grad­visa föränd­ringar sedan 1990-talet urholkat dess karaktär som rättig­hets­lag­stift­ning
• Soci­al­för­säk­rings­balken fungerar inte som den medbor­ger­liga rättig­hets­lag­stift­ning den var tänkt att utgöra
• Det behövs en poli­tisk debatt om soci­al­för­säk­ringens syfte och mål i syfte att säker­ställa social trygghet och rätts­sä­kerhet
• Bris­terna i soci­al­för­säk­rings­balken är så stora att det behövs en rättslig översyn av lagstift­ningen i sin helhet