“Ingen ansvarar för att barnet faktiskt får hjälp”

I en insän­dare till Östgöta Corre­spon­denten skriver en pappa vars barn länge stått i kö till BUP att:

Den som följer insän­dar­si­dorna möter samma ord om och om igen: makt­löshet, ilska, uppgi­venhet. Det här är inte enskilda miss­lyc­kanden, det är mönster. Ofta beskrivs problemen som brist på resurser: för få platser, för få vård­gi­vare, för långa köer. Sant, men bakom detta finns något djupare som sällan disku­teras.

Problemet är inte bara att hjälpen dröjer. Problemet är att ingen längre verkar hålla ihop helheten.

[…]

Det som saknas är konti­nu­itet och mänsklig samord­ning. Någon som faktiskt äger barnets väg genom systemen. Någon som kan säga: ”Vi har helheten. Vi följer detta. Vi justerar när det inte fungerar.”

I dag läggs den bördan på familjer som redan är på gränsen. Föräldrar förväntas koor­di­nera mellan skola, vård och myndig­heter samti­digt som de hanterar oro, sömn­brist och ekono­misk press. När de inte orkar längre tolkas det som ytter­li­gare ett problem, snarare än som ett tecken på att systemet kräver mer än männi­skor rimligen kan bära.