Att förstå sin egen utsatthet

Att ställas inför männi­skors lidande och utsatthet gör något med den som arbetar i detta samman­hang oavsett till­gång till resurser. Även i en fullt funge­rande orga­ni­sa­tion med till­räck­liga resurser, finns en brist och en utsatthet som kan driva hjäl­paren till självut­plå­ning eller cynism. Den ameri­kanska psyko­logen Laurie Pearlman har fångat detta med begreppet ”Vica­rious Trau­ma­ti­za­tion”, ställ­fö­re­trä­dande trau­ma­ti­se­ring.

Om vi ska förstå våra egna känslo­mäs­siga reak­tioner i vård, omsorg, skola och soci­al­tjänst behöver vi därför göra skillnad på orga­ni­sa­to­risk utsatthet och existen­tiell utsatthet. Båda är viktiga att uppmärk­samma. Orga­ni­sa­to­risk utsatthet bör åtgärdas. Existen­tiell utsatthet måste förstås. Brister i orga­ni­sa­tion ska avhjälpas. Den brist som är kopplad till männi­skors existen­ti­ella och psyko­lo­giska utsatthet behöver vi snarare lära oss att leva med, tolka och förstå. Ofta fastnar vi vid en och samma lykt­stolpe, resurs­bristen, och letar där efter orsaken. Det är ju där det är ljust och lätt­fatt­ligt! När vi letar på fel plats leder det ofel­bart till konflikter i personal­grupper och en hög omsätt­ning av enhets­chefer utan att något förändras.

I denna före­läs­ning presen­terar Jakob Carlander, leg. psyko­te­ra­peut, hand­le­dare, före­lä­sare och förfat­tare ett antal psyko­lo­giska teorier som beskriver denna utsatthet och hur den hanteras på bästa sätt. Samma fenomen blir också belyst ur ett existen­ti­ellt perspektiv. Vad har filo­so­ferna och de skön­lit­te­rära förfat­tarna att lära personal inom kontak­tyrken? Möjlighet till diskus­sion och erfa­ren­hets­ut­byte. inom kontak­tyrken?